Tegel, som är ett slags lergods, har tillverkats och använts av människor sedan cirka 10 000 år f. kr. Det var i Mellanöstern som människor då började forma lera till block av given storlek, som sedan fick torka och bränna i solen. Dessa så kallade lertegel tillverkades i början för hand för att sedan tillverkas med mer raffinerade metoder. Med formar blev det möjligt att serietillverka tegel och detta användes för att bygga stadsmurar, offentliga såväl som privata byggnader och andra byggnadsverk. Ibland kunde teglen prydas med flerfärgade plattor av glaserat, bränt tegel.
Även under bronsåldern användes soltorkat tegel vid uppbyggnaden av hus, detta i det egeiska området. Även tak kunde så tidigt som 2000 år f. kr. täckas med tegelpannor. Detta var också något som återkom i början av 600-talet i Korinth och därefter spred sig över stora delar av medelhavsområdet. Takteglen pryddes ofta med människo- eller djurformade akroterier av terrakotta.
I Rom beströks hus av soltorkat tegel med puts för att öka beständigheten. Romarna byggde också hus av cement, ofta med tegelskrot som fyllnadsmaterial. På fasaderna började man kort f. kr. att trycka in brända, trekantiga tegelplattor i den obrända cementen – vilket var ett tidigt exempel på fasadtegel. Bränt tegel användes även till tak och ibland även golv, något som bidrog till den omfattande skogsskövlingen som skedde i medelhavsområdet under tiden.
Teglet fördes senare, under 1100-talet, till Nordtyskland och Danmark. Det var dock först 100 år senare som teglet fick ett stort genombrott i Europa. Användandet av tegel drevs till stor del av en ökande urbanisering som skapade ett behov av byggnadsmaterial. Även under renässansen dominerade tegel som byggnadsmaterial och i Nederländerna började man under 1500-talet göra smalare tegel. Det här nederländska teglet tillverkades ofta av kalkhaltig lera vilket gjorde det gult vid bränningen.
Under 1800-talet industrialiserades tegeltillverkningen. Teglet som var maskinslaget och hårdbränt tillverkades i olika nyanser av gult, brunt och rött, ibland var det även glaserat. I Sverige började tegelanvändandet minska under tjugotalet, detta till förmån för ett större användande av betong.